I oktober 2008 åkte jag och Lisa, tillsammans med två av våra lärare på John Bauergymnasiet, Charlie och Annika, till Sydafrika för en planeringsresa. Vilka två elever som skulle få åka med valdes ut genom en ansökan som man fick skriva, dessutom skulle man vara en bra representant för John Bauergymnaiset.
Det var alltså så som jag och Lisa blev utvalda.
Den huvudsakliga anledningen till att resan ägde rum, var för att knyta kontakter med folk nere i Sydafrika inför ett då kommande utbyte. Vårt utbyte är med Abbotts Collage, och i vår planeringsresa fick vi träffa både rektorer, lärare och elever. Vissa dagar fick vi vara med på lektioner medans Charlie och Annika satt i diverse möten med rektorn André Moolman och övriga lärare. På skolan fick vi vara med på kökslektioner, dock var vi inte delaktiga i dessa. Vi var med på ost- och vinprovning och dessutom blev vi inbjuda till en grekisk afton på skolan. Sen i slutet av veckan, tror närmare bestämt att det var en fredag, var det dags för mig och Lisa att själva vara aktiva - vi höll då ett föredrag för eleverna om Sverige, Borås och John Bauergymnasiet.
Innan vi for ner till Sydafrika hade Lisa haft kontakt med en lärare på skolan, Shelley Thomas. Det var hon som hjälpte oss med boendet för vår planeringsresa, mer om boendet skriver jag längre ner i inlägget.
Själv höll jag kontakt med Eleanor Brook, som driver en hjälporganisation i Sydafrika - Home of Hope. Home of Hope hjälper bland annat föräldralösa barn, ungdomar som hamnat snett i livet och HIV/Aids sjuka barn och ungdomar. Under resans gång fick vi möjlighet och träffa Eleanor och hon tog med oss på en rundtur i Sydafrika som satte spår hos oss alla. Det vi tidigare hade fått se av Sydafrika var "den finare delen" men vad man inte kan blunda för är det mindre glassiga livet. Eleanore tog med oss till ett ungdomshem, där unga flickor bodde tillsammans med en slags ledare. Flickorna hade på ett eller annat sätt fått djupa sår i kropp och själ. Sedan tog hon oss vidare till nästa hem. Där möttes vi av barn som sprang omkring och lekte. När hon sedan berättade för oss att dessa barn var smittade av HIV och Aids blev man ställd mot väggen. Att ett så friskt barn ändå kan vara så sjukt. När vi sedan återvände till bilen körde Eleanor oss in i kåkstäderna. Vanligtvis kan man inte köra in med bil där, men eftersom vi åkte i Home of Hopes firmabil, sa hon att det inte är någon fara. De som bor i kåkstäderna vet att hon gör något gott för dem. Trots detta var vi tvugna att låsa bilens dörrar innifrån.
Tillbaka till boendet. Vi bodde i en lägenhet med 6 bäddar, två stora badrum, kök och vardagsrum. Vår uteplats var enormt stor, och utanför kunde man se mängder av kitesurfare. Kapstaden är i sig väldigt blåsigt, så det var alltid kitesurfare ute på havet, som låg några hundra meter bort från lägenheten. Vi bodde högst upp, på fjärde våning tror jag det var. Lägenheterna på bottenplan skyddades av en halvhög mur samt grönska och utanför lägenheten fanns det vakter dygnet runt. Ett riktigt paradis tyckte vi, men när vi en kväll skulle gå till en närliggande kiosk blev man chockad. Det räckte att gå ett-två kvarter från vårt lägenhetshus så möttes man av riktigt skumma personer - inte konstigt att Charlie eller Annika aldrig lät oss gå utanför dörren ensamma. För er som inte visste det är Sydafrika ett land med mycket hög brottslighet. Mord, våldtäckter, misshandel och rån, you name it! Så när man vistades på gatorna i Sydafrika var smycken något man absolut inte fick bära, det ökar nämligen risken för att råka ut för fara.
Ett minne som jag alltid kommer bära med mig från vår planeringsresa i Sydafrika är när vi fick möjlighet att följa med några av skolans elever på en busstur kring Table Mountain. Man fick se Kapstaden uppifrån och det var minst sagt vackert. Ett stort plus på denna utflyft var att vi fick se valar.
Tiden i Sydafrika var minst sagt hektisk, möten hela tiden. När helgen kom åkte vi till Stellenbosch och bodde en natt på ett Bed and Breakfast som var svenskägdt, The Beautiful South Guesthouse. ´
.jpg)